Profession

Känner ett viss uppdämt behov av att blogga varför det här kommer ett till inlägg för kvällen ... kan inte lova att det inte blir ännu fler!

Jag har länge haft en känsla i kroppen då diskussion kring uppfostran, utveckling, skola, pedagogik etc har förts i vissa sammanhang som jag inte riktigt kunnat sätta ord på. Något jag grubblat mycket på och en känsla jag inte tyckt om. Jag tror att många lärare men även personer inom vissa andra yrken kan känna igen sig i att bli ifrågasatta trots sin gedigna utbildning och yrkeserfarenhet. Alla har vi ju erfarenheter från skolans värld och ämnen som rör skolan är väldebatterat och välbevakat i media.

Jag ska innan jag fortsätter skriva säga att många jag diskuterat och samtalat med visar ett oerhört stort intresse och respekt för min kunskap och erfarenheter.

Det är först för omkring ett år sedan som bilden kring detta har klarnat för mig och jag tror att jag nu kan bekriva vad det handlar om. Vilket jag känner har befäst ytterligare efter det att Mejra kom till världen. Det handlar om att jag inte får äga min egen profession, eftersom så många (tror sig) vet(a) så mycket om det som tillhör min profession räknas inte min kunskap som så värdefull som jag ser att personer från andra professioner tillåts äga.

Jag kan förvisso se en lite egen del i detta då jag har svårt att säga: "så är det, det vet jag". Men nu är detta min blogg så det tar jag inte så stort beaktande av i detta fall.

Det som följt med Mejra är att jag nu känner att jag har stor hjälp av min profession, då jag känner mig väldigt säker i föräldrarollen trots att det är mitt första barn. Jag känner en trygghet och säkerhet som jag innan inte trodde skulle infinna sig så starkt. Jag vet att den jobbiga känslan i kroppen kommer att infinna sig även i framtida diskussioner, men nu kommer jag nöja mig med att känna denna trygghet i mammarollen och att ha kommit fram till var känslan har sin grund.